Det känns bra redan nu, att ha startat den här bloggen.

Det är så ofta jag känner att jag behöver få ut känslor genom att skriva, men då blir det oftast bara att jag klottrar på ett papper bara, utan att egentligen få ut något av det. Det här är mycket bättre. Andreas tror också att det kan vara bra för mig.

Min plan är att skriva här under hela IVF-resan. Åh, vad jag vill komma igång nu!

Hur är det möjligt att hela kroppen kan skrika efter ett barn på det här viset? Hela jag, inifrån och ut, lider av att inte lyckas bli gravid. Nu måste det vara vår tur, det måste det. Vi har allt, förutom vårt barn. Vi är redo, vi kan inte bli mer redo. 

För att göra en lång historia kort: Jag och Andreas har försökt bli gravida sedan våren 2013, utan att lyckas. I våras startade vi därför en fertilitetsutredning, för att se om det var något som inte såg bra ut. Spermaprovet visade på nedsatt rörlighet. Vi ska därför bli skickade till RMC i Malmö, för att få hjälp med att bli gravida. Vi ska genomgå en IVF-behandling. Läskigt, men samtidigt hoppingivande.

Jag ringde till RMC idag, för att se om vår remiss hade kommit in, och det hade den. Igår. Nu ska de gå igenom remissen och sedan kontakta oss för att bestämma när vi ska sätta igång och komma på vårt första parmöte. Snälla, låt det gå fort. Vi har väntat tillräckligt, tycker jag. Nu vill vi komma vidare. Vi längtar så efter att få bli gravida och föräldrar.

Sara talade om för mig igår att hon är gravid, i vecka 8. Jag är otroligt glad för deras skull, det är jag verkligen. Men visst, jag kan inte låta bli att bli avundsjuk. Varför ska vissa få lov att bli gravida så lätt, medans andra inte lyckas alls? Är det något som gör att de förtjänar ett barn mer än vi?

Kanske det är som min hudterapeut säger... Att det är meningen att vi ska gå igenom detta tillsammans först, att det finns en tanke bakom det. Att vi ska växa oss starkare ihop, att vi ska älska varandra ännu djupare innan vi får vårt efterlängtade barn.

Så är det, det vill jag tro.