I måndags var det dags för äggplock. 

Vi gick upp tidigt, tog en snabb dusch och körde iväg. Vi körde god tid, så att vi skulle ha ungefär 30 minuter tillgodo när vi väl kommit fram. Vad händer..? En olycka på motorvägen som gör att trafiken står helt still. Vi står i en lång bilkö, och det står helt stilla. Paniken infinner sig, jag gråter hysteriskt och i princip hyperventilerar. Vad händer med våra ägg? Är det kört nu? Måste vi börja om från början igen med alla hormoner? Med tanke på att ägglossningssprutan skulle tas precis 35h innan äggplock, så tänkte jag såklart det värsta. Det kommer att vara försent när vi väl kommer fram.

Andreas försöker ringa till RMC, men de har inte öppnat ännu. Bara telefonsvarare. På radion säger de att vägen beräknas vara öppen till klockan 08.00 Vi hade tid på RMC klockan 07.30, och vi har trots allt cirka 30 minuter kvar innan vi är framme. Till slut ringer Andreas till växeln för hela sjukhuset. Genom dem kommer han fram till RMC, och kan tala om att vi är sena. Receptionisten säger att "han tror inte att det ska vara några problem med äggen om vi kommer lite sent". Han tror inte det... Det lugnade mig inte ett dugg. 

Tjugo i åtta börjar trafiken rulla, långsamt långsamt. Men vi rullar i alla fall. Det känns bättre när det rör sig. Vi kommer fram till RMC, med hög puls och orolig mage. Sköterskan säger att det inte är någon fara, att det är en liten marginal i de 35 timmarna. Skönt, nu kanske jag kan slappna av. Jag gråter en skvätt för att stressen släpper, och jag får en nål i armen. Jag tar alvedon och prostafen i tablettform, byter om till en vit rock, stora vita strumpor och plastöverdrag till fötterna.

En kvart senare kallar de in oss. Vi sätter på oss blå hårskydd och kliver in i rummet där allt skulle ske. Alla presenterade sig; tjejen i labbet, sköterskan och läkaren. Allt kändes så bra och lugnt, trots att jag var otroligt spänd efter hur morgonen startat. Jag fick både lugnande och något mot illamående genom nålen i armen. Snurret började på en gång. Jag fick bedövning i livmoderhalstappen, vilket kändes ungefär som en tandläkarbedövning. Det spände såklart till, men det släppte lika snabbt när det var över.

De gick sedan in i höger äggstock och fick ut de fem äggen som fanns där. För varje ägg som kom ut hörde vi tjejen i labbet räkna åt oss "vi har ett ägg... två.. tre ägg..."

Höger gick bra, trots ett visst tryck och obehag. Nu var det dags för vänster äggstock. Jag fick mer lugnande eftersom den var lite klurigare. Livmodern satt framför och tryckte på äggstocken, och gjorde den svårare att komma åt. Läkaren fick trycka undan livmodern och "rota fram" äggstocken. Det låter värre än det var. 4 ägg fick vi ut därifrån. Totalt 9 ägg.

Vi fick komma ut och jag fick lägga mig och vila på en säng i en halvtimme. Sedan kom de in och serverade oss frukost. Så underbart och efterlängtat efter en morgon utan något som helst att äta eller dricka. Läkaren kom in till oss och berättade hur behandlingen nu skulle fortsätta. Hon berättade bland annat att dagen efter skulle vi ringa in mellan 10.00-10.30 och fråga om vi fått några befruktade ägg.

Det blev tisdag och jag ringde så snart klockan slog 10.00 5 befruktade ägg hade vi :) Hon kunde ännu inte se kvaliteten på äggen, och därför kunde inte heller återföringsdatum bestämmas förrän dagen efter, igår onsdag.
De ringde igår morse och talade om att 4 av äggen såg jättefina ut, och samtliga var befruktade genom standard IVF. Det bestämdes att återföring skulle ske idag, torsdag.

Och nu sitter jag här. Med ett befruktat ägg inuti mig. Återföringen gick jättebra, de är ju helt underbara allihopa på RMC. Nu håller vi alla tummar och tår för att ägget fastnar och vill stanna kvar i 9 månader. Tänk om... Jag vågar nästan inte hoppas, tänk om det inte skulle bli så. Då får vi helt enkelt prova igen. Förhoppningsvis så kommer resterande 3 ägg klara sig till helgen, då det bestäms om de klarar av att frysas in eller inte. Det hade varit skönt att få veta att vi har 3 ägg till, som bara väntar på oss. Antingen till ett nytt försök om detta inte lyckas, eller till ett framtida syskon :)

Åh... Allt är så himla märkligt... Och så spännande... Och så overkligt... 

 

Libra

9 oktober 2014 21:40

Grattis till ruvningen! :)
Vilken stressig morgon ni hade. Tur det ordnade sig.
Kram

http://www.minbebis.com/blogg/libra

varlangtanefterdig

10 oktober 2014 09:12

Tack, Libra! Så söt du är :)

Jag upplever det lite svårt att glädjas åt det emellanåt, vågar inte hoppas nästan. Samtidigt vet jag att en positiv inställning ökar chanserna att lyckas. Men jag är så rädd att bli knäckt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag inser att det blir färre och färre inlägg, och jag känner att tiden bara springer iväg. Snart en hel månad sedan jag skrev sist.   Efter VUL har dagarna, och veckorna, gått. Vi är nu i vecka 12, går in i 13 imorgon. Snart är de kritiska vecko...

Då var dagen kommen. Dagen då vi skulle få bekräftat att det faktiskt finns någonting där inne, med en liten minikropp och ett tickande hjärta.   Jag kände mig otroligt lugn i bilen, och även under promenaden från bilen in till RMC. Men när vi vä...

Jag har nu i tre dagar mått riktigt dåligt och konstigt. Jag pendlar mellan att vara yr, riktigt illamående, svag och skakig, tungandad och trött som bara den. Sen mellan varven mår jag precis som vanligt. Aptiten som var så stor förra veckan är so...

Idag går vi in i vecka 6. Jag känner mig lugn och lycklig, men jag kan fortfarande inte förstå att det faktiskt finns någonting där inne.   Magens uppsvälldhet har börjat lägga sig lite, jag är inte lika stenhård som jag var förra veckan och i bö...

  Ja, vi är gravida! :D Jag vaknade i lördags, tittade ut genom fönstret. Fortfarande kolsvart ute, det är säkert mitt i natten. Bäst att jag somnar om. Jag försöker, vrider och vänder på mig. Jag är kissnödig! Åh, kan det bli morgon, så vi kan ta...