Idag går vi in i vecka 6. Jag känner mig lugn och lycklig, men jag kan fortfarande inte förstå att det faktiskt finns någonting där inne.

Magens uppsvälldhet har börjat lägga sig lite, jag är inte lika stenhård som jag var förra veckan och i början av den här veckan. Dock är magen fortfarande lite större, så jag har svårt att ha mina vanliga jeans. Därför var jag och Andreas iväg och köpte två mammajeans igår, mest för att kunna ha jeans utan att behöva gå med dem uppknäppta. Det känns lite märkligt att köpa mammabyxor såhär tidigt, men vad ska man göra?

Den 13/11 har jag första tiden till barnmorskan på Capio, och den 20/11 ska vi på ultraljud på RMC. Längtar!

Även om rädslan ibland infinner sig, över att embryot ska sluta växa eller att något kan gå fel, så försöker jag att inte tänka på det. Det är inte större risk för MF eller MA efter IVF än vad det är vid en vanlig befruktning, så riskerna är ju inte så stora. 

Klart att det inte ska hända något! Vi ska bli föräldrar till sommaren! :D

Ja, vi är gravida! :D 

Jag vaknade i lördags, tittade ut genom fönstret. Fortfarande kolsvart ute, det är säkert mitt i natten. Bäst att jag somnar om. Jag försöker, vrider och vänder på mig. Jag är kissnödig! Åh, kan det bli morgon, så vi kan ta vårt test?!

Jag märkte att Andreas också låg och vred på sig lite efter ett tag. Jag frågade "Vad är klockan?". Tjugo över 6. Vi bestämde oss för att gå upp och ta testet. Hjärtat dunkade galet hårt när vi väntade på att det skulle dyka upp något i displayen.

"Gravid"

LYCKA!

Nu väntar vi bara på brev från RMC, med tid för ett tidigt ultraljud där det är dags att lyssna på hjärtat. :D

Åh, låt nu allt gå som det ska! 

Rubriken säger väl allt? Imorgon är testdagen kommen. Hur galet är inte det? Imorgon får vi veta. Har guldägget valt att fästa, eller inte? Är vi verkligen gravida? Eller inbillar man sig bara? Den mensliknande smärtan, illamåendet, det känsliga luktsinnet, mina ömma bröstvårtor, tröttheten. Ja... Inbillar jag mig bara är jag ju sjuk i huvudet. Så är det ju.

Imorgon är det dags...

Sjukt läskigt...

Igår morse ringde jag till först till RMC för att prata med en sköterska om min magkatarr, och fråga efter råd. Hon vågade dock inte garantera att jag kunde ta omeprazol eller liknande, utan hon rekommenderade mig att kontakta min vårdcentral och få träffa en läkare.

Jag ringde vårdcentralen och berättade hur jag mådde och hur det kändes i min mage. De blev oroliga över att det kanske kunde ha övergått till ett magsår, och ville att jag skulle ta mig in till vårdcentralen på eftermiddagen för att undersökas. Sagt och gjort. Han undersökte mig först själv, lyssnade, tryckte och klämde. Sedan fick jag lämna både blod- och urinprov. Jag tror att de kollar mina magbakterier genom blodprovet, för att se om det kan vara magsår. Men det tog visst lite längre tid att få svar på.

Läkaren skrev ut omeprazol till mig, men han rekommenderade inte mig att ta det nu innan jag gjort graviditetstestet, och inte heller om det visar positivt. I så fall ska jag bara fortsätta som jag gjort med att äta snäll mat för maten, äta ofta och lite, dricka mycket vatten och få i mig Novalucol och Gaviscon.

Frågan är bara hur länge jag klarar av att ha det såhär, om det inte blir bättre. Mitt humör blir ju inte det bästa av det här, dels på grund av smärtan men också på grund av den tråkiga maten jag stoppar i mig. Hur jävla roligt är det att bara äta tråkmat hela dagarna? Inget fett, inga kryddor, ingen frukt, inget godis, inget stekt.

Ja, det återstår att se vad testet visar i övermorgon. Och efter det får jag helt enkelt känna efter hur det känns med magen. Blir det inte ett dugg bättre av min egen behandling så är frågan om jag kanske måste ta omeprazol ändå...

Har sovit så galet dåligt inatt. Min magkatarr har plågat mig ordentligt, trots att jag var så duktig med vad jag åt igår. Magen har krampat och knipt som tusan, och jag kunde inte göra annat än att byta ställning hela tiden. Det slutade med att jag fick gå till soffan och sova sittandes. Det känns faktiskt mycket bättre när jag sitter upp. Undrar vad det beror på.

Imorse var det dags för den sista crinone-gelen. Sista dagen med hormoner, åtminstone för den här gången. Känns skönt men samtidigt riktigt märkligt. Jaha... Då ska vi fixa detta själva nu då, guldägg. Bara du och jag. Med lite stöd från Andreas, såklart. :)

Om fyra dagar, vid den här tiden, har vi gjort testet.

Förhoppningarna är ganska höga just nu (vet inte om man ska säga tyvärr?). Sedan i fredags har jag haft mensliknande smärta lite till och från, och var i början himla orolig för att mensen skulle komma. Men ännu har den inte kommit, så jag hoppas på att det är livmodern som växer och att det är därför det känns. Lite illamående kommer då och då också, men jag räknar med att det är magkatarrens fel.

Hoppas att tuggtabletterna jag skaffade på apoteket igår kan göra någon nytta. Det här är ingen höjdare.

... Snälla, stanna kvar!   

Nu under väntan på graviditetstestet är känslorna som en berg- och dalbana, och det är nog ungefär lika många toppar som dalar.

11 dagar kvar. Nästa lördag. Nästa lördag får vi veta.

Det är extremt svårt att fokusera på arbetet, framför allt de dagar jag sitter hemma och jobbar. Jag kan vara superbestämd på morgonen och tänka att "idag ska jag verkligen fokusera och jobba på, för då går tiden fortare". Men ärligt talat... Det går inte.

Jag vill testa nu. NU! Men jag får ångest bara av att tänka på det. Jag ska inte tjuvtesta. Jag vet ju om att resultatet kan vara opålitligt om jag testar för tidigt. Men visst är man nyfiken så att man håller på att sprängas. Jag ser ofta framför mig hur jag och Andreas gör testet ihop på morgonen, och får det besked vi väntat på och längtat efter så himla länge. Jag ser hur vi gråter och skrattar på en och samma gång, hur vi kramas och pussas av lycka.

I nästa sekund ser jag hur vi sitter och stirrar på testet, med tom blick... Innan vi kramas och försöker hålla tårarna borta och uppmuntrar varandra med att "Nästa gång, älskling... Nästa gång blir det vår tur."

Snacka om att bli knäpp i huvudet.

I måndags var det dags för äggplock. 

Vi gick upp tidigt, tog en snabb dusch och körde iväg. Vi körde god tid, så att vi skulle ha ungefär 30 minuter tillgodo när vi väl kommit fram. Vad händer..? En olycka på motorvägen som gör att trafiken står helt still. Vi står i en lång bilkö, och det står helt stilla. Paniken infinner sig, jag gråter hysteriskt och i princip hyperventilerar. Vad händer med våra ägg? Är det kört nu? Måste vi börja om från början igen med alla hormoner? Med tanke på att ägglossningssprutan skulle tas precis 35h innan äggplock, så tänkte jag såklart det värsta. Det kommer att vara försent när vi väl kommer fram.

Andreas försöker ringa till RMC, men de har inte öppnat ännu. Bara telefonsvarare. På radion säger de att vägen beräknas vara öppen till klockan 08.00 Vi hade tid på RMC klockan 07.30, och vi har trots allt cirka 30 minuter kvar innan vi är framme. Till slut ringer Andreas till växeln för hela sjukhuset. Genom dem kommer han fram till RMC, och kan tala om att vi är sena. Receptionisten säger att "han tror inte att det ska vara några problem med äggen om vi kommer lite sent". Han tror inte det... Det lugnade mig inte ett dugg. 

Tjugo i åtta börjar trafiken rulla, långsamt långsamt. Men vi rullar i alla fall. Det känns bättre när det rör sig. Vi kommer fram till RMC, med hög puls och orolig mage. Sköterskan säger att det inte är någon fara, att det är en liten marginal i de 35 timmarna. Skönt, nu kanske jag kan slappna av. Jag gråter en skvätt för att stressen släpper, och jag får en nål i armen. Jag tar alvedon och prostafen i tablettform, byter om till en vit rock, stora vita strumpor och plastöverdrag till fötterna.

En kvart senare kallar de in oss. Vi sätter på oss blå hårskydd och kliver in i rummet där allt skulle ske. Alla presenterade sig; tjejen i labbet, sköterskan och läkaren. Allt kändes så bra och lugnt, trots att jag var otroligt spänd efter hur morgonen startat. Jag fick både lugnande och något mot illamående genom nålen i armen. Snurret började på en gång. Jag fick bedövning i livmoderhalstappen, vilket kändes ungefär som en tandläkarbedövning. Det spände såklart till, men det släppte lika snabbt när det var över.

De gick sedan in i höger äggstock och fick ut de fem äggen som fanns där. För varje ägg som kom ut hörde vi tjejen i labbet räkna åt oss "vi har ett ägg... två.. tre ägg..."

Höger gick bra, trots ett visst tryck och obehag. Nu var det dags för vänster äggstock. Jag fick mer lugnande eftersom den var lite klurigare. Livmodern satt framför och tryckte på äggstocken, och gjorde den svårare att komma åt. Läkaren fick trycka undan livmodern och "rota fram" äggstocken. Det låter värre än det var. 4 ägg fick vi ut därifrån. Totalt 9 ägg.

Vi fick komma ut och jag fick lägga mig och vila på en säng i en halvtimme. Sedan kom de in och serverade oss frukost. Så underbart och efterlängtat efter en morgon utan något som helst att äta eller dricka. Läkaren kom in till oss och berättade hur behandlingen nu skulle fortsätta. Hon berättade bland annat att dagen efter skulle vi ringa in mellan 10.00-10.30 och fråga om vi fått några befruktade ägg.

Det blev tisdag och jag ringde så snart klockan slog 10.00 5 befruktade ägg hade vi :) Hon kunde ännu inte se kvaliteten på äggen, och därför kunde inte heller återföringsdatum bestämmas förrän dagen efter, igår onsdag.
De ringde igår morse och talade om att 4 av äggen såg jättefina ut, och samtliga var befruktade genom standard IVF. Det bestämdes att återföring skulle ske idag, torsdag.

Och nu sitter jag här. Med ett befruktat ägg inuti mig. Återföringen gick jättebra, de är ju helt underbara allihopa på RMC. Nu håller vi alla tummar och tår för att ägget fastnar och vill stanna kvar i 9 månader. Tänk om... Jag vågar nästan inte hoppas, tänk om det inte skulle bli så. Då får vi helt enkelt prova igen. Förhoppningsvis så kommer resterande 3 ägg klara sig till helgen, då det bestäms om de klarar av att frysas in eller inte. Det hade varit skönt att få veta att vi har 3 ägg till, som bara väntar på oss. Antingen till ett nytt försök om detta inte lyckas, eller till ett framtida syskon :)

Åh... Allt är så himla märkligt... Och så spännande... Och så overkligt...