Då var dagen kommen. Dagen då vi skulle få bekräftat att det faktiskt finns någonting där inne, med en liten minikropp och ett tickande hjärta.

Jag kände mig otroligt lugn i bilen, och även under promenaden från bilen in till RMC. Men när vi väl satte oss i väntrummet började fjärilarna i magen komma igång och mitt hjärta slog dubbelt så fort kändes det som.

Vi kom in, han frågade hur jag mådde och bad mig sedan göra mig redo för VUL. Tänk! Det fanns en liten grodd där inne! En grodd på nästan 2 cm, och med ett hjärta som tickade så fint!

BF blev flyttat ett par dagar bakåt, så nu ska det vara dags 29/6. :)

Mitt mående går verkligen upp och ner. Oftast mår jag bra, utan några konstigheter. Men till och från slår illamående, yrsel och svaghet till. Och trötthet såklart. Förhoppningsvis ska det ge med sig om några veckor.      

Nu har vi i alla fall fått se att det finns någonting levande där inne, och det känns otroligt skönt måste jag säga. Andreas blev nog lite rörd tror jag, när han fick se. Och nu har han gått runt och trallat och sjungit i några timmar :) Haha.

Jag har nu i tre dagar mått riktigt dåligt och konstigt.

Jag pendlar mellan att vara yr, riktigt illamående, svag och skakig, tungandad och trött som bara den. Sen mellan varven mår jag precis som vanligt. Aptiten som var så stor förra veckan är som bortblåst. 

Igår var det tufft på jobbet, man har liksom ingenstans att ta vägen ifall man skulle må riktigt dåligt. Nu när jag sitter hemma och jobbar är det mycket skönare. Man kan slappna av på ett helt annat vis när man vet att man inte har långt till toaletten, till sängen och allt annat.

Igår somnade jag i soffan strax efter 20, vid 22 vidare till sängen och sov idag till halv 7 - 7. Man undrar ju om man kanske sover för mycket? Att det är det jag mår dåligt av? Eller är det helt enkelt såhär jag ska må nu ett tag?

På torsdag ska jag till BM, ska prata med henne då.

Back to work!