Igår var jag på baby shower för en vän. Av 11 personer var det enbart jag och en till som inte hade eller väntade barn. Samtalsämnet under hela dagen var naturligtvis gravititet, förlossning, småbarnsliv. Det är ju självklart att det blir så på en baby shower, det är det som är meningen.

Men usch. Det gjorde så ont. Det smärtade i hela kroppen, huvudet och framför allt i magen hela kvällen när jag kommit hem. Jag mådde så dåligt och var så himla deprimerad. Det märkte såklart Andreas, och han bad mig att prata om det. Det gjorde jag. Jag pratade, grät, pratade, grät. Han gjorde detsamma.

Det är befriande att prata om det. Efteråt känns allt bättre. Vi måste få lov att tycka att det är orättvist, vi måste få sörja att vi inte kan få barn lika lätt som andra. Jag är så glad över att vi kan prata, prata om allt. Om hur vi mår, känner och tänker. 

Idag känns allt mycket bättre, det gjorde det i och för sig redan igår när vi gick och la oss. Nu ser vi åter igen framåt, och längtar tills det är vår tur. För det kommer det bli. Snart. Förhoppningsvis kommer vi få vårt efterlängtade barn under nästa år.

Men längtan är stor, öm och väldigt påtaglig. Varje dag, hela tiden.