Till dig som ännu inte har nåt namn

du är bara en dröm

jag hoppas ska bli sann

Till dig med all den kärlek jag vill ge

jag har väntat länge nu

känns som en evighet

Till dig som jag hoppas jag får känna

ditt lilla huvud mot min arm

lilla stjärna utan namn

Innan åren springer bort

innan det är försent

jag är bara en bland miljoner som längtar jag vet

tro mig jag vet

Till dig som jag vill se växa upp

torka tårar från din kind

få dig att skratta att vara still

Till dig ett löfte som du får

jag lovar att älska dig

så mycket som det bara går

Igår var jag på baby shower för en vän. Av 11 personer var det enbart jag och en till som inte hade eller väntade barn. Samtalsämnet under hela dagen var naturligtvis gravititet, förlossning, småbarnsliv. Det är ju självklart att det blir så på en baby shower, det är det som är meningen.

Men usch. Det gjorde så ont. Det smärtade i hela kroppen, huvudet och framför allt i magen hela kvällen när jag kommit hem. Jag mådde så dåligt och var så himla deprimerad. Det märkte såklart Andreas, och han bad mig att prata om det. Det gjorde jag. Jag pratade, grät, pratade, grät. Han gjorde detsamma.

Det är befriande att prata om det. Efteråt känns allt bättre. Vi måste få lov att tycka att det är orättvist, vi måste få sörja att vi inte kan få barn lika lätt som andra. Jag är så glad över att vi kan prata, prata om allt. Om hur vi mår, känner och tänker. 

Idag känns allt mycket bättre, det gjorde det i och för sig redan igår när vi gick och la oss. Nu ser vi åter igen framåt, och längtar tills det är vår tur. För det kommer det bli. Snart. Förhoppningsvis kommer vi få vårt efterlängtade barn under nästa år.

Men längtan är stor, öm och väldigt påtaglig. Varje dag, hela tiden.

Idag berättade jag för Stefan, min chef, om vad som väntar mig och Andreas i höst. Jag var tvungen att berätta, eftersom jag inte kan boka upp mig på några studieresor i höst, innan jag vet när och hur det kommer bli med vår IVF-behandling. Vi kommer antaligen till om cirka 3 månader, och man får en kallelse 3-4 veckor innan bokad tid.

Han tog det hur bra som helst, verkar det som i alla fall. Han tog det precis så som jag hoppats, och faktiskt så som jag trott han skulle ta det också. Han är så otroligt bra och förstående, och vi får varandra att tänka väldigt positivt gällande detta. Skönt, tycker jag. Nu kan jag släppa all ångest och bara se fram emot hösten, och hela tiden vara öppen med exakt vad som händer och fötter.

SÅ SKÖNT!

Idag är en bra dag. Jag är positiv och tacksam för att vi ska få hjälp med att bli gravida.

Många gånger dyker tankarna upp, "tänk om det inte fungerar". Men jag måste sluta tänka så.

Det är klart att det ska fungera! Kanske vi inte lyckas på första försöket, men det är klart att vi kommer bli gravida. IVF har hjälpt otroligt många par, som försökt på egen hand hur länge som helst utan att lyckas.

Enligt informationsvideon på RMC Malmö, kan kvinnans inställning påverka resultatet mer än man tror. Med en positiv inställning blir man lättare gravid. Ja, det säger de i alla fall. Och jag väljer att tro på det. Jag ska vara positiv, se fram emot hela upplevelsen. Klart att det kommer att vara tufft, det är inget snack, men tänk vilken upplevelse.

Vi kommer verkligen få vara med från NOLL. Från ett obefruktat ägg, till att få se hur det befruktats, för att sedan få se när de stoppar in det befruktade ägget i mig. Vi kommer veta exakt på minuten när vi blev gravida. Och tänk... Tänk vad efterlängtat det här lilla barnet är. Tänk vad otroligt ÖNSKAT det kommer att vara, och så in i bombens älskat.

Åh, vad jag läntar efter att få uppfostra en unge. Få lov att forma vårt barn till en bra person, till en stark person. Jag längtar efter att få se in i de ögon som skapats av oss två, efter att få se de små benen springa på vår gräsmatta. Hoppa igenom vattenspridarens strålar och plocka bär ifrån hallonbuskarna. För att inte tala om hur mycket jag ser fram emot att få vara gravid, uppleva hela graviditeten och sedan förlossningen. Livets häftigaste upplevelse. 

Jösses vad underbart det ska bli!

Mitt jobb, mitt fantastiska jobb. Jag är så otroligt tacksam över mitt jobb.

Stefan började idag prata om höstens studieresor han vill skicka mig på. England, Wales och Österrike. Hur tusan berättar jag att vi ska genomgå en IVF-behandling, och att jag därför inte kan boka upp mig på några resor. Jag måste ju hålla mig öppen för IVF, så att vi kan ta första bästa tid vi får.

Samtidigt vill jag inte göra Stefan besviken, och visst vill jag ut på studieresor. Klart som tusan att jag vill det. Men jag kan verkligen inte missa chansen med IVF. 

Skit...

Det känns bra redan nu, att ha startat den här bloggen.

Det är så ofta jag känner att jag behöver få ut känslor genom att skriva, men då blir det oftast bara att jag klottrar på ett papper bara, utan att egentligen få ut något av det. Det här är mycket bättre. Andreas tror också att det kan vara bra för mig.

Min plan är att skriva här under hela IVF-resan. Åh, vad jag vill komma igång nu!

Hur är det möjligt att hela kroppen kan skrika efter ett barn på det här viset? Hela jag, inifrån och ut, lider av att inte lyckas bli gravid. Nu måste det vara vår tur, det måste det. Vi har allt, förutom vårt barn. Vi är redo, vi kan inte bli mer redo. 

För att göra en lång historia kort: Jag och Andreas har försökt bli gravida sedan våren 2013, utan att lyckas. I våras startade vi därför en fertilitetsutredning, för att se om det var något som inte såg bra ut. Spermaprovet visade på nedsatt rörlighet. Vi ska därför bli skickade till RMC i Malmö, för att få hjälp med att bli gravida. Vi ska genomgå en IVF-behandling. Läskigt, men samtidigt hoppingivande.

Jag ringde till RMC idag, för att se om vår remiss hade kommit in, och det hade den. Igår. Nu ska de gå igenom remissen och sedan kontakta oss för att bestämma när vi ska sätta igång och komma på vårt första parmöte. Snälla, låt det gå fort. Vi har väntat tillräckligt, tycker jag. Nu vill vi komma vidare. Vi längtar så efter att få bli gravida och föräldrar.

Sara talade om för mig igår att hon är gravid, i vecka 8. Jag är otroligt glad för deras skull, det är jag verkligen. Men visst, jag kan inte låta bli att bli avundsjuk. Varför ska vissa få lov att bli gravida så lätt, medans andra inte lyckas alls? Är det något som gör att de förtjänar ett barn mer än vi?

Kanske det är som min hudterapeut säger... Att det är meningen att vi ska gå igenom detta tillsammans först, att det finns en tanke bakom det. Att vi ska växa oss starkare ihop, att vi ska älska varandra ännu djupare innan vi får vårt efterlängtade barn.

Så är det, det vill jag tro.