... Snälla, stanna kvar!   

Nu under väntan på graviditetstestet är känslorna som en berg- och dalbana, och det är nog ungefär lika många toppar som dalar.

11 dagar kvar. Nästa lördag. Nästa lördag får vi veta.

Det är extremt svårt att fokusera på arbetet, framför allt de dagar jag sitter hemma och jobbar. Jag kan vara superbestämd på morgonen och tänka att "idag ska jag verkligen fokusera och jobba på, för då går tiden fortare". Men ärligt talat... Det går inte.

Jag vill testa nu. NU! Men jag får ångest bara av att tänka på det. Jag ska inte tjuvtesta. Jag vet ju om att resultatet kan vara opålitligt om jag testar för tidigt. Men visst är man nyfiken så att man håller på att sprängas. Jag ser ofta framför mig hur jag och Andreas gör testet ihop på morgonen, och får det besked vi väntat på och längtat efter så himla länge. Jag ser hur vi gråter och skrattar på en och samma gång, hur vi kramas och pussas av lycka.

I nästa sekund ser jag hur vi sitter och stirrar på testet, med tom blick... Innan vi kramas och försöker hålla tårarna borta och uppmuntrar varandra med att "Nästa gång, älskling... Nästa gång blir det vår tur."

Snacka om att bli knäpp i huvudet.

I måndags var det dags för äggplock. 

Vi gick upp tidigt, tog en snabb dusch och körde iväg. Vi körde god tid, så att vi skulle ha ungefär 30 minuter tillgodo när vi väl kommit fram. Vad händer..? En olycka på motorvägen som gör att trafiken står helt still. Vi står i en lång bilkö, och det står helt stilla. Paniken infinner sig, jag gråter hysteriskt och i princip hyperventilerar. Vad händer med våra ägg? Är det kört nu? Måste vi börja om från början igen med alla hormoner? Med tanke på att ägglossningssprutan skulle tas precis 35h innan äggplock, så tänkte jag såklart det värsta. Det kommer att vara försent när vi väl kommer fram.

Andreas försöker ringa till RMC, men de har inte öppnat ännu. Bara telefonsvarare. På radion säger de att vägen beräknas vara öppen till klockan 08.00 Vi hade tid på RMC klockan 07.30, och vi har trots allt cirka 30 minuter kvar innan vi är framme. Till slut ringer Andreas till växeln för hela sjukhuset. Genom dem kommer han fram till RMC, och kan tala om att vi är sena. Receptionisten säger att "han tror inte att det ska vara några problem med äggen om vi kommer lite sent". Han tror inte det... Det lugnade mig inte ett dugg. 

Tjugo i åtta börjar trafiken rulla, långsamt långsamt. Men vi rullar i alla fall. Det känns bättre när det rör sig. Vi kommer fram till RMC, med hög puls och orolig mage. Sköterskan säger att det inte är någon fara, att det är en liten marginal i de 35 timmarna. Skönt, nu kanske jag kan slappna av. Jag gråter en skvätt för att stressen släpper, och jag får en nål i armen. Jag tar alvedon och prostafen i tablettform, byter om till en vit rock, stora vita strumpor och plastöverdrag till fötterna.

En kvart senare kallar de in oss. Vi sätter på oss blå hårskydd och kliver in i rummet där allt skulle ske. Alla presenterade sig; tjejen i labbet, sköterskan och läkaren. Allt kändes så bra och lugnt, trots att jag var otroligt spänd efter hur morgonen startat. Jag fick både lugnande och något mot illamående genom nålen i armen. Snurret började på en gång. Jag fick bedövning i livmoderhalstappen, vilket kändes ungefär som en tandläkarbedövning. Det spände såklart till, men det släppte lika snabbt när det var över.

De gick sedan in i höger äggstock och fick ut de fem äggen som fanns där. För varje ägg som kom ut hörde vi tjejen i labbet räkna åt oss "vi har ett ägg... två.. tre ägg..."

Höger gick bra, trots ett visst tryck och obehag. Nu var det dags för vänster äggstock. Jag fick mer lugnande eftersom den var lite klurigare. Livmodern satt framför och tryckte på äggstocken, och gjorde den svårare att komma åt. Läkaren fick trycka undan livmodern och "rota fram" äggstocken. Det låter värre än det var. 4 ägg fick vi ut därifrån. Totalt 9 ägg.

Vi fick komma ut och jag fick lägga mig och vila på en säng i en halvtimme. Sedan kom de in och serverade oss frukost. Så underbart och efterlängtat efter en morgon utan något som helst att äta eller dricka. Läkaren kom in till oss och berättade hur behandlingen nu skulle fortsätta. Hon berättade bland annat att dagen efter skulle vi ringa in mellan 10.00-10.30 och fråga om vi fått några befruktade ägg.

Det blev tisdag och jag ringde så snart klockan slog 10.00 5 befruktade ägg hade vi :) Hon kunde ännu inte se kvaliteten på äggen, och därför kunde inte heller återföringsdatum bestämmas förrän dagen efter, igår onsdag.
De ringde igår morse och talade om att 4 av äggen såg jättefina ut, och samtliga var befruktade genom standard IVF. Det bestämdes att återföring skulle ske idag, torsdag.

Och nu sitter jag här. Med ett befruktat ägg inuti mig. Återföringen gick jättebra, de är ju helt underbara allihopa på RMC. Nu håller vi alla tummar och tår för att ägget fastnar och vill stanna kvar i 9 månader. Tänk om... Jag vågar nästan inte hoppas, tänk om det inte skulle bli så. Då får vi helt enkelt prova igen. Förhoppningsvis så kommer resterande 3 ägg klara sig till helgen, då det bestäms om de klarar av att frysas in eller inte. Det hade varit skönt att få veta att vi har 3 ägg till, som bara väntar på oss. Antingen till ett nytt försök om detta inte lyckas, eller till ett framtida syskon :)

Åh... Allt är så himla märkligt... Och så spännande... Och så overkligt... 

Nu har jag varit igång med sprutorna i nästan en vecka. Gonal-F har inte varit några problem alls, medans Orgalutranen är lite jobbigare. Tjockare och trubbigare kanyl, så det krävs betydligt mer kraft för att få in den. Men nu har jag klarat av den i tre dagar, skönt.

Igår var jag på VUL, för att se hur jag svarat på hormonerna och hur mina äggblåsor såg ut. Sara följde med mig, Andreas var tvungen att vara i skolan. Det var jätteskönt att ha med sig Sara, ett stort stöd och framför allt var det skönt att ha någon med sig att dela nyheterna med (oavsett om de varit positiva eller negativa).

VUL gick kanonbra! Bättre än jag vågat hoppas på. Jag hade 5 fina äggblåsor på höger sida, och 4 på vänster. Optimala mängden äggblåsor är mellan 8-12, och igår hade jag 9! :) De ändrade inte min dos, utan jag skulle fortsätta med samma sprutor och samma mängd 3 kvällar till, alltså fram till imorgon kväll. Det såg så pass bra ut att jag inte heller behövde något ytterligare VUL för att säkerställa när äggplocket ska ske, utan jag fick klartecken och vi ska på äggplock på måndag 6/10! Ägglossningssprutan, ovitrell, tar jag alltså på lördag kväll.

Det är helt galet att det flyter på såhär. Efter äggplock och lämnande av sperma på morgonen blir det så befruktningsdags på eftermiddagen, och på tisdag ringer vi dit och frågar hur det har gått. Har vi några fina befruktade ägg, blir det återföring antingen onsdag, torsdag eller lördag. Har vi tur har vi alltså ett befruktat ägg inuti mig någon gång i nästa vecka. :D 

Lite orolig och nervös är man självklart inför äggplocket, då det antagligen kommer kännas en hel del. Men - jag tänker så här... Förhoppningsvis ska jag klara av att trycka ut en unge någon gång i mitt liv, och då ska jag nog klara av ett äggplock också!

Vi förevigade den allra första hormonsprutan igår. Snacka om att jag var nervös och skakig! Men det gick bra, både igår och idag. :) 

Än så länge känner jag inga biverkningar, tror jag. Men det är många dagar kvar. Mycket kan hända, haha. :)

Mensen skulle såklart bråka. När man för en gångs skull väntar på den, DÅ väljer den att vara sen. Det är precis som att kroppen vill jävlas med en, vill få en att hoppas och bli besviken en sista gång innan IVF-start. Nåväl, mensen kom, om än något sent. Ikväll är det därför dags för första sprutan med Gonal-F. Snacka om att man är spänd och lite nervös!

Första sprutan kommer intas hos ett par bekanta till oss. Vi är ditbjudna på fondue ikväll, så himla mysigt! Jag lär väl gå lite avsides tillsammans med Andreas och ta sprutan, i och med att det är allra första liksom. Vill nog ta det lite lugnt då, utan en massa ögon på mig.

Wish me luck! :)

Så har vi då varit på första besöket. Kort och gott tycker jag att det gick jättebra.

Andreas lämnade först sitt andra spermaprov, och efter lite lunch hade vi drygt en timme till besöket. Tiden gick så långsamt, och jag blev bara mer och mer nervös. Men äntligen, tio över ett, blev vi inkallade.

Vi gick snabbt igenom hälsodeklarationen som vi skickade in när vi kom hem från semestern. Efter det skulle en vaginal undersökning göras, för att se på slemhinnor, äggstock, äggblåsor, livmoder... Ja, gud vet allt de kan se, när man själv bara ser något svartvitt kludd på monitorn.

Ett myom såg de också. Det gjorde visserligen läkaren i Ängelholm också, men nu hade det växt. Från cirka 1x1 cm till cirka 1,7x1,7 cm. De lade ingen större vikt på det, och då gör inte vi heller det. Det är visst ingen storlek att oroa sig över, säger de. Men vad vet jag... Jag hoppas inte det i alla fall.

De sa att allt såg hur bra som helst ut, jag hade fina äggstockar och äggblåsor och det var inget snack om saken: Läkaren bestämde att vi skulle få det korta protokollet, och med en relativt låg dos hormoner (om jag jämför med vad andra säger att de fått).

Efter läkarbesöket hade vi ett möte med sjuksköterskan, som gick igenom protokollet steg för steg med oss. Jag var ganska insatt redan, efter att ha sett introduktions-filmen på RMC's hemsida X antal gånger. :) Men nu gick hon även igenom injektionstekniken, genom att ta sprutan på en boll. Hon räckte sedan över sprutan till mig, och bad mig visa hur jag ska göra när jag ska ge mig själv hormonsprutorna. Jag skulle alltså sticka mig själv i magen, där och då.

Sagt och gjort... Jag gjorde precis som hon visat, tog ett djupt andetag och stack in nålen i magen. Det gick bra, ett litet stick kändes precis när nålen skulle igenom skinnet. Annars var det inga större problem. Sen vet jag ju självklart inte hur det känns när jag ska spruta in vätskan, det kanske spänner en massa. Men jag är inte jätteorolig, jag tror att det kommer att gå bra.

Om mensen kommer som den ska/brukar, så kommer den på onsdag 24/9. Då börjar jag spruta på torsdag 25/9. 5 dagars hormonsprutande, sedan är det dags för en tripp till Malmö för ultraljud för att se hur äggblåsorna utvecklats. Eventuellt en justering av doserna, och kanske även ett ultraljud till någon dag senare. Strax därefter är det dags för ägglossnings-sprutan för att 35 timmar senare åka in för äggplock och befruktning. Dagen efter detta ringer vi in till RMC för att höra hur äggen ser ut, hur många som blivit befruktade och om de har börjat dela sig. 2-5 dagar senare åker vi förhoppningsvis dit för att sätta in ett embryo. :)

Vi håller precis alla tummar och tår vi har, och hur mycket man än försöker vara lugn och tänka att "det kan ta lång tid innan det faktiskt blir någon bebis", så är det så svårt att inte tänka tanken att vi kanske... KANSKE... är gravida om drygt en månad. Och då får man bara hoppas att guldägget fäster och stannar kvar. 

För första gången på riktigt länge, längtar jag nästan till mensen kommer. Om den sedan väljer att inte komma, gör det självklart inte något heller ;) Men det gör den, det känner jag i hela kroppen. Framför allt i brösten. De ömmar på samma vis som de alltid gör några dagar innan mensen kommer.

Ska bli spännande att se hur jag svarar på hormonerna, och hur jag kommer må under behandlingen. Det återstår att se... :)

Nu har tiden flugit förbi, utan att jag känt att jag behövt skriva av mig. Dagarna har gått och jag har faktiskt mått bra och bara sett fram emot hösten som kommer.

Sista augusti åkte vi på semester, tillsammans med hela familjen. Två dagar innan fick vi ett samtal ifrån RMC, från underbara sekreteraren Anders. Vi har fått en tid, redan den 18/9, i ÖVERMORGON! Snacka om en bra start på semestern! Goa Anders avslutade samtalet med att önska oss en riktigt trevlig semester på Rhodos, bara det fick hela min kropp att bli varm. Fina människor som faktiskt anstränger sig för att man inte bara ska känna sig som "ett par i mängden", utan som faktiskt bryr sig om oss.

Efter att vi lagt på, tittade jag på Andreas och skrattade och grät. Jag kan tänka mig att den glädjen och lyckan jag kände då, var ungefär densamma som man får när man plussar på graviditetstestet. Helt fantastiskt.

Semestern var självklart hur härlig som helst, men på något vis ville jag bara att dagarna skulle gå, så att vi kom närmare och närmare den 18/9. Och nu är vi snart där. Nu är det bara två dagar kvar.

När vi kommer dit ska de undersöka mig en gång till, samt analysera ett nytt spermaprov. Därefter kommer de att bestämma vilken behandling som borde fungera bäst på just oss. Vi kommer att ha ett möte där de går igenom hela behandlingen, samt visar hur jag så småningom ska ta hormonsprutorna.

Snacka om pirrigt och nervöst. Men så otroligt roligt och spännande! Och läskigt, såklart... :)