Nu under väntan på graviditetstestet är känslorna som en berg- och dalbana, och det är nog ungefär lika många toppar som dalar.

11 dagar kvar. Nästa lördag. Nästa lördag får vi veta.

Det är extremt svårt att fokusera på arbetet, framför allt de dagar jag sitter hemma och jobbar. Jag kan vara superbestämd på morgonen och tänka att "idag ska jag verkligen fokusera och jobba på, för då går tiden fortare". Men ärligt talat... Det går inte.

Jag vill testa nu. NU! Men jag får ångest bara av att tänka på det. Jag ska inte tjuvtesta. Jag vet ju om att resultatet kan vara opålitligt om jag testar för tidigt. Men visst är man nyfiken så att man håller på att sprängas. Jag ser ofta framför mig hur jag och Andreas gör testet ihop på morgonen, och får det besked vi väntat på och längtat efter så himla länge. Jag ser hur vi gråter och skrattar på en och samma gång, hur vi kramas och pussas av lycka.

I nästa sekund ser jag hur vi sitter och stirrar på testet, med tom blick... Innan vi kramas och försöker hålla tårarna borta och uppmuntrar varandra med att "Nästa gång, älskling... Nästa gång blir det vår tur."

Snacka om att bli knäpp i huvudet.